29 oktober, Strand/Arrangör: Skrikhult Production
Rating:

Jag anländer till Strand i god tid, och blir väldigt förvånad då jag upptäcker att det inte är någon människa inom synhåll. Kylan tränger sig på, och äntligen sker insläppet, ungefär en halvtimme efter utsatt tid.

Inledande akt denna kväll är Gemini Five. Beskedet om att dessa skulle komma att medverka denna kväll var något förvånande. Bör nämnas att jag har haft förmånen att beskåda dessa vid fem tidigare tillfällen. Gemini Five inleder kvällen med stark energi och bevisar att engagemang är en egenskap de synnerligen inte lider brist på.

Herrarna lyckas tämligen visa upp en bestående scennärvaro, vilket troligtvis kan beskådas om du så står längst bak i lokalen. Mindre positivt är det faktum att ljudet, rent tekniskt, är allt annat än ljuv fågelsång. Ett raspigt ljud samt ett eko kan urskiljas ur de annars felfria tonerna. Förvisso är detta ett återkommande problem vid livespelningar i mindre lokaler som denna. Alldeles utmärkt är emellertid sången, och Tin Star (sång) låter starkare än någonsin. Avslutningsvis får man i ordinär ordning höra ”When The Body Speaks” från ”Black Anthem” (2005), som får även de mest lågmälda människorna i rummet att röra kroppen i takt.

Den obligatoriska pausen mellan den inledande akten och huvudakten upplevs ofta som ett återkommande irritationsmoment för en otålig publik. Kvällens program fortsätter dock utan några komplikationer.

Ett mycket mörkt intro inleder showen. Sedan dröjer det inte länge innan dödsstjärnorna äntrar scenen i full mundering, och i släptåg intar även Whiplasher Bernadotte (sång) scenen i ett moln av rök och glitter. Konstellationen inleds med det färskaste albumets titelspår ”Night Electric Night”. Bandets intensitet lyser från start med sin närvaro, trots detta är publiken aningen tillbakadragen till tonerna av ”Motherzone”, ”Semi Automatic” samt ”Mark of the Gun”. Fantastiskt är dock det faktum att dödsstjärnorna besitter den otroliga egenskapen att höja stämningen till skyarna.

Föreställningen fortskrider med en gedigen blandning av symfonier från bandets två senaste alster ”Termination Bliss” (2006) samt ”Night Electric Night” (2009). Ljudbilden har konstigt nog förbättrats avsevärt sedan kvällens inledande akt, och är i princip felfri genom hela framträdandet.

Efterträdande låtföljd är tyvärr något av en besvikelse, innehållande fåtal spår från guldklimpen ”Termination Bliss”. Ljudmässigt kunde man även ana en glammigare nytappning av äldre spår så som ”New Dead Nation” samt ”Damn Me”, som inte längre efterliknar industriella dödssymfonier, utan snarare glittriga dödsglam-dängor.

Whiplasher Bernadotte leder den mörka, glittriga showen likt en glittrig översexuell armélöjtnant. Mellansnacket är något av ett fenomen. Whiplasher talar med en mycket låg och sensuell stämma, samt använder sig ideligen av sensuella metaforer. Då man talar om intimitet, får denna aftons fanskara icke bevittna något nära samspel mellan Whiplasher och Cat Casino (gitarr), vilket publiken fick göra under föregående shower.

När kvällen börjar nå sitt slut, avslutar dödsstjärnorna kvällens mörka och mycket sensuella show med den efterlängtade publikröjaren ”Cyanide”, och det framgår från publikens jubel att detta var ett oerhört passande slut på en i övrigt exceptionell kväll.

Sammanfattningsvis kan jag, utan minsta tvekan, erkänna att detta är en av de mest extraordinära shower jag beskådat i svensk metal-väg. Då jag lämnar Strand för att vandra hem i den kalla höstnatten, kan jag inte undgå att känna en stark lust att åka hem och klä mina väggar i svart sammet, för att sedan dränka dem i glitter.

Setlist:
1. Night Electric Night
2. Motherzone
3. Semi Automatic
4. Mark of the Gun
5. Arclight
6. New Dead Nation
7. Babylon
8. Tongues
9. Damn Me
10. Chertograd
11. Blitzkrieg
12. Blood Stains Blondes
13. Cyanide
14. Death Dies Hard

[Fotot från en tidigare spelning]

Mathilda Kajlinger

kommentera: