Rating:

Det är väldigt svårt att släppa Slumdog Millionaire i ett fack. Att kalla det en feelgood-film vore att lura in Forrest-fans till en god runda mord och otäckheter.
Men att bunta ihop det med dess samtida dramer skulle ignorera de komiska delarna - samtidigt som att det knappast är en komedi på grund av dess kraftiga verklighetsanknytning, och stundtals skräckinjagande segment. Slumdog Millionaire är sannerligen väldigt egen.

Vi introduceras till Jamal Malik just som han sitter på polisstationen och återberättar sin livshistoria för den skeptiska polislöjtnanten. Vi tas igenom pojkens uppväxt i Mumbais slum till den slutgiltiga, sista frågan för 20 miljoner rupees. Och nog är det en dramatisk och stundtals ganska tragisk historia; som protagonisten själv uttrycker det, “Jag vaknar varje dag och önskar att jag inte visste svaret på den frågan”.


Det är lätt att tänka sig att en film med så många kronologiska hopp och volter skulle vara förvirrande och svårförstådd. Speciellt eftersom dessa konstanta flashbacks är grundbalken i filmens uppbyggnad. Tvärtom blir det däremot fullständigt tydligt och klart, kanske eftersom de flesta nyckelmoment byggs upp under större delen av filmen och samma flashbacks visas repetetivt genom filmens gång, i tid och otid. Stundtals känns det som att filmen nästan är anpassad för att gå direkt till TV3’s kvällvisningar, då samma flashbacks repeteras i ungefär samma tempo som reklampauserna skulle vara.

Rent kronologiskt är Slumdog Millionaire, i likhet med många andra aspekter, en mycket säregen film. Berättelsen har en distinkt “nutid”, i vilken den sällan vistas, ända fram till dess slutgiltiga klimax; det är således det förflutna som vinner filmens uppmärksamhet. Eftersom filmen baseras på flödet av frågor i programmet, blir även Jamals upplevelser uppradade i den ordningen. På så vis blir vi guidade från tonår till nutid, och tillbaka till bakgrunden som barn i slummen igen.

Men trots filmens hela dramatik känns den tämligen omotiverad. Den saknar gnistan som verkligen utgör tätheten i filmens slutgiltiga moment. Trots allt vet vi ju faktiskt att han kommer fram till sista frågan, och på något vis känns det som en helt paralell, och stundtals överflödig storyline till den egentliga ambition som huvudkaraktären har; att slutligen få ihop det med “den tredje musketören”, Latika, vars gunst han eftersökt sedan filmens allra första incidenter.
Det är ändå en tämligen klassisk historia, och motivet känns ofta som en ren klyscha. Den grundläggande fabeln blir alltså mer eller mindre uppenbar från början, och det är endast de små hindren på vägen som faktiskt varierar och ger någon sorts uppluckring från en annars mycket smidig yta. Men i det långa lopper så är det onekligen så att filmen helt enkelt flyter som på räls, och handlingen tappar stuns på vägen.

Man måste dock applådera att denna historia berättas helt utan några förbehåll. Även om den på alla filmiska sätt är smått fantastisk, så blandar den glamour och smuts urskiljningslöst och varvar Bollywood-stjärnor med fattiga gatubarn stup i kvarten. På så vis blir det en slags mysig humor, dels av vissa situationers inbyggda komik, men också på grund av den rena kontrasten mellan olika segment i handlingen.

Berättartekniken känns också förvånansvärt äkta. Med viss risk för att ett utökat användande av stereotyper, kan jag dock säga att jag kände på något vis att den alltid demonstrerade ett växande Indien som det skulle vara. Det finns inga plötsliga övergångar till platser som inte passar in, vilket annars dyker upp stup i kvarten i många filmen; det finns inget som säger att filmen skulle spelats in någon annanstans än just Mumbai.

Men Indien är en mycket annorlunda plats än västvärlden, och detta drar regissören verkligen nytta av. Pojkarna agerar med jämna mellanrum turistguider, och även om det främst är en slags comic relief, och oftast en monetärt nyttig period för pojkarna, blir det vid dessa tillfällen som filmen verkligen skildrar ett annat Indien. Oftast kunde man missta filmen för antingen vilken gangsterrulle, thriller eller romantisk komedi som helst, men det är de här få guldbitarna som får filmen att verkligen gå ihop.
Undertecknad måste erkänna att han gick ifrån salongen med ett leende på läpparna. Oavsett om du vill kalla det ett drama, en komedi, eller en knarkfilm, så är det onekligen en mycket bra film - lite av en modern klassiker.

Danny Boyle (Trainspotting) regisserar med Dev Patel i huvudrollen, debutanten Freida Pinto som motspelare, och bland annat Anil Kapoor och Irrfan Khan. Slumdog Millionaire premierar 6 mars.