Vad är det som består av två tvillingbröder, en jäklarns massa black speed metal och en ny skiva vid namn Envoy of Lucifer? Kan du inte svaret på den frågan blir det både skamvrån och hemläxa.

Jag har ockuperat ett av hörnborden på Gullmarsplans halvkända kebabhak och väntar nervöst på att Erik “Tyrant” Gustavsson, basist i svenska Nifelheim, ska dyka upp. Ett telefonsamtal och 20 minuter senare travar Erik in och slår sig ned för en intervju. Det blir ett samtal som rör både nya skivan och synen på dagens metalscen.

Jag får börja med en klichéfråga. Hur känns det att släppa en ny platta efter sju år?
- Förjävligt, nä det känns bra. Det var på tiden kan jag säga. Jag har inte så mycket mer att säga om den än att det känns som att tiden har gått väldigt fort där emellan, men…
Här blir det en fundersam paus innan han fortsätter:
- Det känns helt enkelt jävligt okej.
Men ni har spelat in den på gammalt vis?
- Det stämmer, det har vi gjort på alla skivor någonsin såklart. Men den här är inget undantag. Det är inte klippt eller någonting. Allting är äkta, spelat rakt igenom utan några fusk. Nu sitter dom och flyttar trumslag på varenda jävla skiva. Det här är äkta vara!

Att spela in en skiva på gammalt vis, dvs. med rullband och analoga effekter, tillhör inte bara en raritet i dagens skivindustri utan även en utdöende form av produktion. När man väl får tag på en ny skiva och lägger den i cd-spelaren får man vara beredd på att det är klippt, klistrat och finpolerat in i minsta detalj. I några fall är det t o m en trummaskin du hör och inte en äkta trummis. Jag får medhåll från Erik:
- Det är fan löjligt. Jag tycker allt det gör är att sådana band som vi behövs ännu mer. Som kan spela på riktigt och låta bra. Ta en polerad mode-metal platta och lyssna på vilka meningslösa låtideér som många gånger egentligen gömmer sig bakom den “snygga” ytan. Hade något sådant band spelat in med samma ljud som vi har på vår nya platta så skulle det låta skit, medan vi har låtar som kan spelas med i princip vilket ljud som helst!

För att styra tillbaka samtalsämnet till nya skivan så har en del av låtarna några år på nacken. Redan 2003 hade bandet planerat att spela in denna skiva men medlemsstrul satte stop för det hela. Och en del låtar sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden, bl a Infernal Flame of Destruction.
- Den har vi hållit på med jävligt länge. Det är nog sedan 2000-2001. Vi kom på en del av den, sen så har vi strulat rejält med arrangemanget för vi ville ha den perfekt! Men nu är den det.

Så ni är lite av ena perfektionister?
- Det kan man lugnt säga, säger han roat.
- Det är ingen ide att släppa skit som bara; “det här låter okej”. Så tänker inte vi utan det är väl (med betoning på väl) analyserat, allt! Varenda ton på skivan! Så det är mycket välgenomtänkt.

Men att jobba sju år med en låt, känns det inte…
- Kan ju kännas lite pretentiöst, avslutar Erik meningen åt mig.
- Men det är vi i sådana fall, hehe. Nä, men det blir färdigt när det blir färdigt. Vi kunde ha gjort skivan långt tidigare men som sagt. Det bara blev, vår tid kom plötsligt.

Nifelheims grund består av tvillingbröderna Erik “Tyrant” och Pelle “Hellbutcher” Gustavsson som startade bandet runt 1990. Och förutom att vara extremt noga med vad dom släpper ställer dom en del krav på resterande medlemmar (som har kommit och gått under åren).
Rykten har gått länge om brödernas hårda krav och för att en gång för alla ta död på dessa ber jag Erik berätta lite närmare om saken. Men det är inte bara det vanliga om att medlemmarna måste vara true headbangers, digga maiden och vara familjär med bandets musik som gäller.
- Det är svårt att spela med någon som inte har några referenser som är liknande. Men det är från och till. Det handlar om musikalisk kemi om man säger så. Det är det absolut viktigaste om jag ska vara lite mer seriös.

Musikalisk kemi måste i så fall ha uppstått mellan Erik Danielsson från Watain och tvillingbröderna då han har bidragit med en och en halv text till skivan i form av Claws of death.
- Han är en duktig textskrivare så vi tyckte att det var skönt, vi hade ju lite svårt att knyta ihop säcken där. Vi var lite väl ambitiösa ibland så vi hade vansinniga personliga krav på saker och ting. Ibland kan det behövas någon som puttar en i ryggen så man kommer igång.

På min fråga om vilken låt som är Eriks favorit från Envoy of Lucifer lyder svaret No more Life. Låttitlen får mig genast att tänka på en låt från ett visst annat band som bröderna gillar, nämligen Iron Maiden (No more Lies).
- Nja, jag vet inte. Jag skulle inte kalla den för en Maiden… alltså självklart Maiden, det är väl allt, men jag tycker att det är lite överdrivet att dra för mycket paralleller till dom. Det finns jävligt många deathmetal band som är mer inspirerade av Maiden än vad vi är. Lyssna bara på Dissection t ex, där drar ingen några Maiden paralleller fast dom är bra mycket mer Maidenbetonade i musiken än vad vi är. Men den är ju ioförsig inspirerad mycket av dom, speciellt i arrangemanget. Lite nya Maiden-stilen.

Men hur tycker du då att ni har utvecklats sedan starten 1990?
- Om man säger såhär. Vi har väl utvecklats som musiker. Sedan så har vi inte avvecklats i skallen. Det är det som är vårat vinnande koncept skulle jag vilja säga. Vi har inte tappat gnistan men vi har blivit duktigare.

För att vara ett band som har lirat i ca 17 år har Nifelheim spelat väldigt sällan live. Innan 2001 var det få om inga spelningar som bjöds och sedan dess har man nästan kunnat räkna spelningarna på ena handen. Senaste året har det dock släppt på en del.
- Det började med att vi först inte var så intresserade av att spela live och så hade vi ju med Demon, våran första trummis. Han vägrade att spela live så då sket vi i det i princip, i rätt så många år faktiskt. Men jag var ändå sugen. Vi körde några hemliga giggs faktiskt, typ 91. Då körde vi ett litet i Göteborg.

Varför ville inte Demon spela live?
- Ingen aning faktiskt, han vägrade bara. Han är svår att förstå sig på ibland. Men hela den där black metal grejen var inte så betonad på live giggs heller. Men det var inte det att vi hängde på dem. Äh, jag vet inte. Det var inte sådär viktigt kändes det som i början.
Dessutom, som sagt, här måste jag inskjuta, att det är samma sak som med skivorna. Det tar lång tid. Vi har ju höga krav. Jag tycker fortfarande att vi inte har lyckats riktigt, så det är det som är drivkraften till att fortsätta. Det ska bli mycket värre, avslutar Erik hemlighetsfullt.

Du säger att det är långt mellan både skivsläpp och livespelningar. Har ni någon gång funderat på att lägga ned bandet?
- Aldrig!
Aldrig?!
- Ja, alltså, det är ju jag och Hellbutcher som är drivkraften. Det var aldrig på tapeten, vi har faktiskt varit rätt… på något vis har vi ändå varit aktiva under tiden vi inte har gjort något, vad ska man säga, rent spirituellt. Vi har ändå gjort saker hela tiden men vi har aldrig släppt någonting. Det finns jävligt mycket låtmaterial i min skalle, och inspelat en del grejer med.

Då vi ändå är inne på livespelningar är det nog många som undrar vad som kommer att ske på den fronten i framtiden. Förra året var dom förband åt Dissection på Midsummer Night Massacre konserten i Stockholm, det som då skulle bli Dissections sista spelning innan sångaren Jon Nödtveidt begick självmord. Och i år har dom varit förband åt kultbandet Venom, så vad sker i framtiden?
- Jag vet inte vad jag ska säga i intervjun men jag har ett par grymma hemligheter i min skalle. Vi har en del bokat inför sommaren och det är ganska magnifikt kan man säga. Större band än både Venom och Dissection.

Då får vi äntligen en riktigt stor spelning med Nifelheim till sommaren?
- Det kommer ni nog att få se, avslutar han med samma hemlighetsmakeri som han hållit sig till under hela intervjun.

Tidigare i intervjun vädrade Erik sin åsikt om dagens sätt att spela in skivor vilket gör mig nyfiken på vad han anser i allmänhet om dagens musikscen…
Ni var det första riktiga black speed metal bandet i Sverige och tillhör den lilla kategorin av black metal band som verkligen lirar som på 80-talet. Hur tycker du att scenen har förändrats?
- Den har förändrats jävligt mycket! Men det lustiga var att vi startade bandet för att det var så jävlarns värdelöst att det inte fanns några grymma band. Och sedan så har det ju bara gått nedåt med stormsteg! Nu kan ingen ens referera till vad vi gör längre. Vi har inte ändrat oss någonting. Jag blir frustrerad när man ser generation efter generation kids som kommer längre och längre ifrån och förstår mindre och mindre.

Jag gissar på att du inte är så förtjust i t ex Dimmu Borgir?
- Jag hatar det mesta i den där genren faktiskt. Jag slutade att bry mig när Euronymous blev mördad (gitarrist i Mayhem som mördades 93 av Varg Vikernes). Det var ett tag sedan och sedan dess har jag inte intresserat mig för att kolla in “nyheter”. Men det är väl sådär att man dyker på dom som är bra. Dom träffar man eller stöter på ändå.
- Jag skiter egentligen i 80-talet, jag vill bara ha kvalitén. Men jag tycker det går hand i hand nästan till 100%. Men det är också det som oftast är en missuppfattning. Jag är inte fanatiskt 80-tals diggare, eller det är jag väl, haha.
- Hade något annat varit bra hade jag gillat det också. Så jag är bara öppensinnig och vågar skita i nutiden.

Det börjar bli mer sällsynt i dagens samhälle.
- Jo tack! Det ska ju genereras och analyseras in i små påhittade genres, som jag ser det. Ovetande barn som ska försöka att sätta namn på saker som dom inte förstår. Men som sagt,..fuck off!

Det vanligaste samtalsämnet i Nifelheim intervjuer brukar handla om det hyfsat charmiga “smeknamn” tvillingbröderna fick i samband med en viss SVT dokumentär 1998 (propaganda). I snart 10 år har dom fått stå ut med att allmänt vara kända som bröderna hårdrock. Detta har lett till att Nifelheim har hamnat i skuggan av detta smeknamn och att få människor faktiskt känner till bandet, vilket undertecknade tycker är jäkligt tråkigt. Även Erik verkar rejält trött på namnet.
- Det känns väldigt passé och är jävligt synd, men det är tack och lov bara i Sverige som det oket hänger på mina axlar. Vad kan jag säga, fuck off!
Jag dyrkar Maiden men det där fjanteriet skiter jag i totalt. Det är mycket ryggdunkningar fortfarande när man är ute. Som sagt, det kan ju generera några öl åtminstone, det är inte helt fel.

Här har mina frågor tagit slut och vi fortsätter att snacka lite allmänt när plötsligt patcher och merchandise kommer på tal. Ytterligare en sak som det har varit brist på från Nifelheim.
- Jag kan ju passa på och informera nu när den står på. Säger han och nickar mot mp3-spelaren.
- Vi ska göra en jäklarns massa merchandise. Men det kommer att bli någon slags webbshop. Jag ska på möte om det efter den här intervjun så då kommer det väl att kunna finnas via myspace eller vad fan det heter. Sen så ska jag kränga ut så mycket jag kan. Jag ska sköta det här med merchandise själv för jag har sagt upp mig från mitt jobb. Slutar i morgon så det ska bli jävligt skönt. Så nu är det bara metal som gäller. Inget mainstream skitliv.
- Jag ska se till att det blir tillgängligt, så det är inga problem. Jag har eget tryckeri så det är mycket konstiga grejer som kommer att komma. Vi har inte kommit igång ordentligt med merchandise för vi har inte med det i vårat skivkontrakt, tack och lov. Så vi kan mjölka den kon själva om man säger så.
- Vi får se nu, jag ska dra igång nästa vecka och köra på allvar med att få ut lite skit. Det är en hel del på g, sen så ska vi försöka spela så mycket som möjligt också i framtiden här.

Och för dom som inte kan vänta i all evighet lovar Erik att det kommer bli mycket mer aktivt från Nifelheim lägret och att det kommer att komma fler skivor i snabbare takt.
- Det har varit som om hjulen stannat och man måste putta igång dem igen. Men nu känns det som om vi kommer att rulla på mer aktivt i framtiden.

www.myspace.com/nifelheimofficial

Alla foton: Soile Siirtola, extreMMetal.se

Cecilia Wemgård