Two Gallants gör musik som får livet att kännas lite roligare. Plaskis träffade de två artiga herrarna från San Fran i somras och pratade låtskrivande, polisincidenter och förkärlek till en gången tid. Den 21 november kommer dom till Stockholm.

Det är förmodligen Sveriges sista försök till en sensommardag. Tyson Vogel sitter barfota vid ett litet runt bord på landets minsta balkong och försöker beskriva hur den hälft av Two Gallants som inte är han har ändrats sen de gick över från att bara vara barndomskompisar till att också vara Two Gallants. Beskrivningen kommer i form av tystnad. Det är något han aldrig tänkt över så han ber andra hälften, Adam Stephens, att försöka.

- Om dig? Okej, först och främst har du blivit tjockare, verkligen tappat formen. Förutom det har vi nog båda blivit gamla. Går inte ut och festar lika ofta säger han, tystnar, skrattar och tillägger: men oroa dig inte, vi festar fortfarande. Vänta bara tills det blir mörkt.

Stephens och Vogel gick på samma dagis men lärde inte känna varandra förrän de gick i skolan och Adam kastade en basketboll i Tysons ansikte. Har de fått berättat för sig. Själva minns de knappt.
De har gjort musik ihop sedan de var tolv år gamla. Då var Tyson låtskrivare och gitarrist. Hans sånger handlade om horor, brustna hjärtan och eh, fler horor. Tyson berättar och skrattar som man skrattar när man minns saker från barndomen som kanske vill glömmas men ändå inte, eftersom man minns dem genom ett slags nostalgiskt skimmer och faktiskt är lite stolt över sin barndoms jag.

Åtta år senare har han tagit en bestående plats vid trummorna, Adam är låtskrivare, sångare och gitarrist och de börjar få spelningar runt om i hemstaden San Fransisco. Båda två läser James Joyces ‘Dubliners’ och bildar officiellt band namngivet efter novellen Two Gallants. Addera fem år till och vi är i nutid. Tre fantastiska fulllängdsalbum, en ep, kontrakt med Saddle-creek och ett ständigt fullspäckat turnéschema med spelningar världen över.
Senast i diskografin är självbetitlade Two Gallants som släpptes i slutet av September.

<

- Det är ganska svårt att säga nu när vi är mitt uppe i det vad som hänt sen sist men jag skulle tro att vi spelar mycket snabbare nu, när vi började spelade vi ganska långsamt och tungt. Skivan spelades in för ett par månader sedan under ganska kort tid, tolv dagar ungefär och vi har inte lyssnat på den sen dess, deklarerar Adam Stephens med en röst som stundvis är lika raspig och darrande som när han sjunger. Ibland nästan viskar han.

Innan vi trycker på rec och förklarar intervjun startad sitter jag och Adam på minibalkongen och väntar på Tyson som driver omkring med sin gitarr i en väns lägenhet några trappsteg längre ner. De är influgna från London tidigt samma morgon med det primära syftet att göra svensk (och japansk) press och är förståeligt ganska trötta. Adam pillar på min miserabla inspelningsutrustning och frågar hur vi ska göra med den enda myggan.
Jag undrar vem som är den mest pratsamme av de två och han svarar att de pratar ungefär lika mycket men ska man välja så pratar han nog snäppet mer än Tyson. Det visar sig snart att ingen av de två gentlemännen är särskilt pratsam. Adam är mest talför men varken han eller Tyson är bekväma med att prata om sig själva. De verkar nästan reserverade men inte på ett avståndstagande eller kyligt sätt. Snarare ödmjukt.
Two Gallants är allvarliga men vet hur man får folk att skratta. De är självmedvetna men inte självupptagna. Kontrasten till deras utåtgående och ibland våldsamma musik är ganska stor.

- Jag tror absolut att det är så att vi tar ut vår aggression i musiken istället för i verkliga livet, säger Adam och fortsätter: vi är inte den typen av killar som går ut och söker bråk och startar slagsmål. Jag tror att alla har en sorts energi i sig som måste ut och då släpper vi hellre ut vår genom att veva runt med armarna och skrika väldigt högt.

Självbilden stämmer överens med min bild utav Two Gallants. Att frammana en scen där killarna slåss med poliser är nästan skrattretande men har likväl hänt. Den 13 oktober 2006 spelade de på klubben Walter’s on Washington i Houston, Texas. Houstonpolisten fick klagomål om för hög ljudnivå och skickar dit en polisman som barskt klampar upp på scenen, lyser Adam med en ficklampa i ansiktet och skriker att de ska sluta spela. När Adam undrar varför får han inget svar, bara åter igen, en uppmaning om att sluta spela. Stephens frågar en tredje gång och blir nedbrottad på golvet.
Tyson hoppar över trummorna för att få klarhet i vad som händer och snart ligger även han på scengolvet med polismannen över sig. Till synes utan anledning.

När publiken försöker komma bandet till undsättning drar polisen fram en elpistol och börjar dela ut elchocker till höger och vänster. Kaoset är ett faktum. Fler poliser tillkallas och det blir ännu rörigare. I tumultet går bland annat en 90-årig kontrabas tillhörande kvällens förband sönder. Är det någon som undrar vad som pågår slutar det med arrestering. Tyson Vogel fick tillbringa natten i fängelse.
Adam Stephens undkom. Han irrade planlöst omkring i Houston tills han plockades upp av några fans som erbjöd honom att stanna hos dem tills det hade lugnat ner sig. Enligt rykten jagades han av en polishelikopter men det är ingen riktigt säker på. Den kanske sökte efter någon annan.

Ett år senare är det fortfarande oklart vad som egentligen hände och framförallt varför. Adam berättar att de varken fått någon förklaring eller ursäkt ifrån Houstonpolisen.
- Han tror att vi attackerade honom. Jag tror att det bara var dåliga omständigheter. Framförallt är det något som bara kan hända i Amerika, i allafall om man ser till västvärlden. Det skulle aldrig hända någonstans i Europa. Polisen styr inte gatan här som de gör i vissa delstater i Amerika där de har någon slags gudalik maktposition. Vi gjorde bara vår grej och så tappade en polis kontrollen och tog ut sin ilska på oss.

Har ni någon tillit kvar till polisen kvar?
- Ja, alltså vi hatar inte poliser generellt, fortsätter Adam. I San Fransisco känner jag mig helt trygg med polisen av någon anledning, jag har liksom haft med dem att göra sen jag var typ fjorton. Visst, de gör dumma saker som alla polisenheter kan göra men jag vet inte.
San Fransico är en väldigt liberal stad där vi ifrågasätter saker och inte litar blint på vår styrelse. Många amerikaner följer regeringen och tror att auktoriteten inte kan göra något fel. Det är inte så där vi kommer ifrån.

San Fransisco står skrivet i vitt längst upp på Tyson Vogels svarta t-shirt där resten av trycket är ett guldbelamrat drakmotiv. Trots, eller kanske just för, att Two Gallants ständigt befinner sig på resande fot är kärleken till hemstaden påtaglig. Liksom kärleken till resandet, till Europa och till det förgångna.
Deras musik är rättfram. Adam Stephens låtar är melankoliska och ångestfyllda utan att ge sken av att textförfattaren befinner sig på botten i ett träsk av självömkan.
I stället är det en perfekt balans med inslag av både historia och nutida betraktelser som ofta är betydligt längre än vad den genomsnittlige rocklåten är.

Adam: Det är svårt att få ut alla tankar på två eller tre minuter. Det tar ofta mycket längre tid för historien att utveckla sig och få ett slags avslut. Jag tycker inte att låtar ska sluta bara för att det finns en viss längd de inte får överskrida för att spelas i radio. Det är därför våra låtar inte spelas i radio. De är för långa. [skratt]

Tyson: Det fanns en tid då jag var väldigt förvirrad över hur folk kan skriva så korta låtar. Jag är fortfarande ganska förvirrad över det, faktiskt. Jag kan lyssna på musik och tycka om upplevelsen när jag lyssnar, men få känslan att jag inte lämnas med något efteråt. Det finns liksom ingen tid att få ut något av det. Med det vill jag inte framställa vår musik och säga att den är mer tillfredsställande, jag är bara väldigt fascinerad av processen att skriva så korta låtar.

“Long summer day” från förra skivan “What the toll tells” är ett av många exempel på vilken framstående textförfattare Adam Stephens är. En dundrande skildring av amerikanska söderns historia skriven utifrån en svart slavs perspektiv som ger känslan av att om Harper Lees “To kill a mockingbird” hade varit en låt så hade det definitivt varit Two Gallants som framfört den. Fast i sådana fall ur en lite mer aggresiv och hämningslysten Tom Robinsons synvinkel.

Stephens brukade vara besatt av amerikanska södern och förklarar att han ibland felaktigt tas för att ha historia som enda stora intresse, förmodligen för att han pratade så mycket om det i intervjuer vid tillfället för sin fixering. I själva verket tycker han att allt i livet är intressant, till en viss grad. “To kill a mockingbird” har han inte läst sen han gick i skolan och vill därför inte dra paralleller.
Jag undrar om Adam, som har en sådan tydlig fallenhet för att skriva berättelser, har funderat på att skriva en bok. Det har han. Han har bara inte skrivit första ordet än. Kanske sker det i framtiden. Nu lägger han all sin energi på musicerandet.

Adam: Mest är det en lång smärtfull process för mig att skriva. Jag tycker att det är väldigt svårt att skriva musik som man tror på. Ibland kommer det naturligt men jag är lite av en perfektionist som gör om hela tiden och gör saker mer komplicerade än de behöver vara, istället för att acceptera min första ingivelse. Så det är väl lite mitt eget fel också, att det blir jobbigt.

Hur involverad i låtskrivandet är du, Tyson?
- Jag håller mig till mina instrument.
- Jo, jag är alltid frestad att skriva men jag vet inte, det är ganska svårt att hålla jämna steg med honom. Vogel skrattar och nickar mot Stephens.

Händer det att Adam kommer fram med låtideér du inte alls gillar?
- Nej, det handlar aldrig om att jag inte gillar det. Det handlar mer om att fundera ut vad låten verkligen behöver. En låt har oftast en riktning som antyder vad den behöver men ibland kan det vara en ganska frustrerande process att hitta vad det är eftersom att du kan behöva konfrontera så många olika kreativa ideer. Jag tror att man lär sig hur man ska göra genom att kommunicera och känna. Vi vill ju båda samma sak, att göra en låt så bra vi kan.

Vad gör en låt bra då?
- Distpedalen! utbryter Tyson och skrattar. Nä, det som gör en låt bra är nog att ha övertygelse och känsla i det du gör. Visst, det är bara några av alla viktiga saker som spelar in men i slutändan är nog det viktigast.

Och visst övertygar Two Gallants. Men det handlar nog ändå mest om känsla. En tidslös känsla. En känsla av musik som kunde ha skrivits för länge sedan men också kunde ha spelats in i morgon. Musik som inspirerats och vuxit fram ur äldre blues och litteratur, blivit något eget, något som kommer att bestå. En viss romantisering av det som varit går lätt att skönja. Ibland när jag lyssnar på Adam Stephens texter får jag känslan av att han önskar att han levat för en sådär åttio år sedan.

Adam: Jag tror att vi båda lider av det problemet. Men jag tror också att alla som inte gör det, och inte inser hur ytlig världen är idag saknar någonting i sina hjärtan. Vi lever bara i en värld av referenser nu, det skapas knappt något nytt längre. Allt hänvisas bara till någonting annat.

Men tror du inte att saker och ting var ytligt på den tiden också, om än på ett annat sätt?
- Jo, men jag tror att kulturen var rikare då. För att ta ett exempel; jag kan inte så mycket om Stockholms historia men jag kan garantera att det här området (Södermalm, reds anm) för åttio år sedan hade en väldigt specifik känsla som inte gick att hitta i några andra områden i Stockholm. Och att människorna här kände en väldig stark gemenskap sinsemellan som man inte hittar särskilt ofta längre. Det är problemet med teknologi, visserligen finns det ju fördelar också..

Ja. okej. Vad för musik har ni närmast hjärtat, just nu?
Tyson: Jag har lyssnat mycket på jazz på senaste tiden. Charles Mingus & Art Taylor och sånt.
Adam: Ehm.. mest country. Hank Snow, Webb Pierce och Moon Mullican om jag ska nämna några.

Lyssnar ni bara på äldre musik?
Adam: Nä, vi båda gillar en del modern musik, men vi söker inte upp ny musik. Spelar vi med ett band är så kollar vi såklart in dem och ger dem den uppmärksamhet de förtjänar men vi letar inte upp nya heta band i tidningar och på radion eller så

Tyson: Med äldre musik kan man åka på en slags aveny som konstant tar dig till nya ställen. Du börjar lyssna på en grupp som har spelat in med någon, som spelat in med ett annat band. Sedan har det första bandet blivit polare med det senare bandet och det tar dig in på nya vägar och genrer. Då gick det hela tiden att koppla ihop band med varandra, antingen genom medlemmar eller på något annat sätt. Du kan fortsätta att hitta så mycket bra musik genom att börja med ett enda band och jag tror att det är mindre sådant nuförtiden. Mindre gemenskap, förmodligen för att det finns så otroligt mycket fler band nu.

Några timmar efter att vi har träffats spelar Two Gallants nere i Record Hunters källare.
Akustiskt varvar de låtar från sina samtliga skivor inför ett trettiotal personer. Det är förvånansvärt hur förbisedda de är i Sverige om man jämför med många av bolagskamraterna på Saddle Creek. Eller överhuvudtaget. Också nu smått tillbakadragna. Åskådarna på Record Hunter bjuds inte på någon explosiv show.
Men en finstämd. Och kraftfull. Speciellt när Tyson hjälper till på sång.
Annars håller han sig nästan gömd bakom trumsetet. Intrycket stärks av att det är placerat i ett hörn. Adam Stephens spricker då och då upp i leende som ibland når hans intensiva och allvarliga blick. De mumlar lite med varandra. Bestämmer sig för att våga pröva en av låtarna de aldrig spelat akustiskt förut och ursäktar sig för att de inte pratar så mycket.

Det är nästan rörande att se ett band som gör över tvåhundra spelningar per år och ändå lyckas verka blyga och nästan bortkomna. För det finns ju faktiskt ingen anledning i världen för Two Gallants att känna sig bortkomna. Tvärtom, de förtjänar lite övermod.

www.twogallants.com
Two Gallants till Debaser i november

Denise Berg